Enade under flaggan!

Men vad betyder flaggan?

Jag såg det tidigt på Al Jazeera att det hade skett en jordbävning strax utanför Port au Prince, Haiti och förstod att det här skulle inte bli vackert. Såsiala medjer är löjligt hett. Modeordet tas upp av kostymnissar i alla möjliga hörn av världen och de engagerar hela avdelningar som skall ändra om sina hemsidor att involvera en twitter och facebook-kolumn bredvid graferna och inköpskorgen. Nu uppmärksammar cellulosapressen problemet med Facebookgrupper som helt sonika byter namn och inriktning. Jag har svårt att hitta rätt position i den här frågan. Å ena sidan är det klart att folk känner sig lurade. Å andra sidan är det uppenbart att det är okynnesbyten av namnet som ägt rum. Jag menar hur många KuKuxKlan-anhängare finns det egentligen spritt över land, rike och åldersspann? Knappast några hundratusental i vart fall. Nu senast var det en grupp som sade sig villig att skänka zwei kronor per medlem till de lidande i Haiti som senare bytte inrikting till gruppen för nekrofili. Själv tänker jag på de alla petitioner man skrivit under på stan. Stressad och besvärad har man satt sin signatur på ett stycke papper under luddiga löften om att man skriver på för att förbättra papiermachéartisternas levnadsvillkor. Vem säger att inte den där raddan underskrifter i själva verket brukas för någor helt perverst såsom främjandet för amatördrejare utan dolda tankar? Jag minns en gång när jag var liten och var på amerikanske klownens restaurang. En intoxikerad man kom fram till vårt bord och bad min styvfar om en dusör till en kopp kaffe. Min plastfader reste sig upp, gick fram till kassan och köpte en ångande varm kaffe som han genast överräckte till den nödställde kaffeinisten. Den raggige mannen slängde muggen bryskt i marken och svor höggjutt. Kaffepengarna var egentligen tänkta som spritpengar visade det sig! Vem hade kunnat ana? Jo alla som var mer streetsmarta än en frikyrklig fönfrilla som delar ut bullar på stan en lördagkväll. Nu minns jag också tjejen i Rom som bad mig om ett bidrag till hennes kollektivfärd ut från centrum till förorten. Hon var brittisk och hade abnormt stora solglasögon. Jag missförstod och lugnade henne: ”Just go, they won’t check your ticket at this time of day!” Hon svarade: – Well You see I kind of could use the money anyway.

Flytta medlen från källan till målet på det sätt du känner bäst, inte på det sätt som verkar bekvämast och kräver minst insats. Och det sociala stigmat av att ha tillhört en grupp på Facebook som bytt namn kan jämnställas med att omedvetet ha trampat på en myra.

Få bukt med plagiaten sa Bull

The Pirate Bays logo registrerades som logotyp för ett annat företag som planerar att sälja lagringsenheter med loggan på. Det är den bruna varianten av skeppet, icke särskrivet som är registrerades. TPB har reagerat med att be om hjälp att få registreringen hävd. I vanliga fall hade det säkraste varit för dem att vaska fram en konsumentundersökning som visar att en förkrossande majoritet känner till skeppet som en symbol just för den kända torrenttracker-innehavaren, vilket nog kan vara möjligt, men det ställs höga krav på undersökningens utförande och kostnaderna och tidsramen för att ta fram en sådan fort är oerhört stor. Nu finns det även något som heter att registrera något i ond tro vilket är upp till PRV och senare PBR att ta ställning till om så har skett. Dvs. att man anmäler sig som ägare till något man vet rimligen inte är övergivet och tillhör någon annan. För fysiska saker av stort värde inskrivna i register som t.ex. en bil ställs det väldigt höga krav på att man kan friskriva sig. Hur högt ribban ligger för varumärken är svårare att säga. Dock fick historien ett snabbt avslut så fort media hade bitit i historien och TPB irriterat initierat en epostkonversation med företaget och de har enligt ryktet gått med på att självmant avregistrera märket utan krusiduller. Eller var det så att det var för att det registrerades fredagen den 13:e?

Jobbauditions?

SJ söker tågvärdar med hjälp av auditions på Wallmans salonger och fackförbundet SEKO  ogillar det såpass att man ihop med reklambyrån bob skapat en annons där man bjuder in till att söka jobbet som direktör på SJ med samma metod och till samma skitvillkor. Men är inte varje anställningsintervju en sorts audition? En förnedrande uppvisning i anpassligt beteende och ingående granskning och jämförelse avslutat med ett löfte om senare besked. Det är framförallt de ovidkommande kriterierna att kunna sjunga och dansa som upplevs som spekulativt tycker jag. Snabbt reagerat av SEKO var det i alla fall.

http://seko.se/cs-media/webbPress/uploads/000057807/SEKO_Auditionannons3.pdf

Hur gör Ni?

Svengelska brukar man kalla en blandning av engelska och svenska i en och samma mening, eller en mening på vad man tror är korrekt engelska. Det varierar från att vara skämtsamt till att vara löjligt, men det är lika mycket dålig engelska som det är tydligt att det inte är ren svenska det handlar om. Ett fenomen som är farligare och extra irriterande tycker jag är aningslösa och odistanserade direktöversättningar av engelska uttryck

Häromdagen frågade jag min massör om han varit med om något ovanligt någon gång. Han funderade en stund och sa att, jo en gång var det en kille som hade frågat ut honom. Jaha sa jag och var tyst en stund innan jag undrade vad för slags saker den här personen hade frågat ut honom om. Nej, alltså han frågade ut mig…på dejt, sa han. Här hade frasen ”asked me out” forcerats in som ett okomplicerat uttryck. I SVTs ungdomsprogram Bobster verkar man inte ha någon pedagogisk vinkel när man låter sina programledare som pratar invandrarskånska lira loss. Gonza tänker jag inte ens kommentera, då går en säkring i mig. När Suz frågar sina pysslande gäster hur de mår med frasen: ”Hur gör ni”? Undrar jag först om hon kanske syftar på pysslet de håller på med, men det måste vara så att ”how are you doing” lätt som en plätt blev översatt där och då. Vissa uttryck fungerar bra i översatt form. T.ex. gillar jag ”koka ner till” Det är talande och bildmässigt, men det låter fortfarande fel i mina öron att ”gå ner på någon” och jag väntar bara med spänning på när jag får höra någon förklara att de ”åt ut” någon. Hur gör ni?

Ballongen som sprack

Äsch, vad spelar det för roll. En del PR-trick går lite utanför lagens råmärken helt enkelt. Se på konstfucks-studentens falsklarm. En nation upprördes och delades. Nu verkar en hel värld uppröras och delas efter det att föräldrarna till pojken som sades ha krupit in i en ballong och stuckit upp i himlen misstänks inte ha haft rent mjöl i påsen. Falsklarm måste beivras anser jag, men någon form av proportionalitet måste väl ändå få finnas? Detta är ju en delstatsnyhet, kanske t.o.m. en nationell nyhet men hur det kan anses vara en internationell stornyhet begriper jag inte. Alla världens tidningar har haft med nyheten stort uppslaget de senaste dagarna och då är det ändå en story helt utan sexuella inslag (än så länge). Summa summarum: Det som händer i Stockholm är viktigare än det som händer i Molkom och det som händer i US of Amirrka är viktigare än det som händer i resten av världen.

Farlig olja på banan

I PR-världen finns det inte begreppet sanning; endast berättelser, perspektiv eller åsikter skriver Robert Jackall i sin bok Moral Mazes – The world of corporate managers. Hamburgerkedjan MAX utspel att bojkotta och kritisera fruktföretaget Doles agerande att stämma den svenske dokumentärfilmaren Fredrik Gertten för hans film ”Bananas*” som handlar om förgiftade och lurade plantagearbetare verkar dela människor i två läger (eller tre då, men det tredje lägret är de som inte bryr sig om det). De som tycker det är bra med lite ryggrad och handlingskraft direkt på ledningsnivå när det gäller orättvisor och försök att vingklippa yttrandefriheten och de som inte tycker det är passande för MAX att kasta sten i det stora glashus de själva befinner sig i en bransch där själva framgångsreceptet är att hålla lönerna nere på ett minimum för att kunna hålla etableringstakten på ett mahahahaximum.

Det är det gamla spörsmålet om det är lika ädelt att göra gott av egen vinning som att göra det i ärligt uppsåt som går igen i historien. MAX VD har inte ens sett filmen framgår det av artikeln på realtid.se, men glashuset i ordspråket är inte så skört som vore fallet om det var bananplockarnas arbetsvillkor han kritiserade. Istället är det endast oviljan att öppet bemöta filmarnas version och föra en dialog som fördöms och så länge inte hans eget företag blir beskyllt för att lägga locket på när skandalen är ett faktum går de fria från den tråkiga koppling som annars lätt skulle göras. Chiquita och andra konkurrenter följer skadeglatt och tyst utvecklingen, men jag hoppas att de använder tiden till att verkligen se till att det inte finns samma brister hos dem.

Imorgon skall jag se vilket märke det är på bananerna i fruktkorgarna. Think global act local.

Adjö PimPim?

Företaget Wrigley har en klubba som heter Pim Pom. Denna har godkänts som registrerat varumärke i Sverige. När Leaf, eller Malaco som de hette tidigare opponerade sig mot att Pim Pom var alldeles för snarlikt deras registrering Pim-Pim fick de istället snopet på nöten i Patentbesvärsrätten. Orsaken var att Leaf dröjt väldigt länge med att söka registrering för sitt Pim-Pim som man tog för givet var inarbetat då det funnits på marknaden sedan 1930-talet. Av strategiska skäl ville man flytta över skyddet från en klass till en annan eftersom skyddet ursprungligen gällde tuggummin och nu bara användes som beteckning på de välkända små hallonbåtarna i tablettaskar, men under ansökningsperioden lämnades en lucka i skyddet på sätt och vis. Då registrerades Wrigleys Pim Pom i samma varuklass utan hinder efter PBRs dom den 29 september kanske vår barndoms tablettaskar snart måste heta något helt annat om man inte kan komma överens sinsemellan.

När jag frågade Leafs kundtjänst om saken hade de inte en aning om det. Istället för att erbjuda sig att koppla vidare gav de mig numret till växeln. Den trevliga damen i växeln kopplade mig till A-L på marknadsavdelningen och där måste de haft slut på kaffe för marknadstillvända kan man inte klassa det bemötandet. Om jag ville något fick jag kontakta deras ombud Zacco och därmed basta. Numret fick jag ta reda på själv.

Wrigley – Leaf i domstolen 2-0
Wrigley – Leaf i social kompetens 1-0 (WO)

Kompressionsbluffen

Ni har säkert hört hur de kanalansvariga bakom reklamavbrotten på fullt allvar sitter och förklarar att anledningen till att volymen i dessa upplevs som så mycket starkare är på grund av att ljudet är komprimerat för att ta sig igenom bruset på ett annat sätt än ljudet för de vanliga sändningarna är.

Det är sant.

Men vilken idiot som helst med en volymkontroll kan ju då…sänka volymen för att den skall upplevas som i paritet med övriga sändningar. Men låt gå. Visst kunde alla TV och radiokanaler lätt koppla in en nivåutjämnare som kunde lösa problemet, eller sätta upp regler för vilken upplevd referensljudnivå reklamen skall ha, men istället överlåter man det åt reklammakarna att fritt välja vilken ljudnivå de vill ha på sin spot.

Om man sitter och ser på ett program och sedan blir fullständigt attackerad av ljudet i ett reklamavbrott – så stänger man av, sänker avsevärt eller går ut ur rummet. I alla fall har man missat bra kommunikation med konsumenten. Flera av producenterna verkar resonera som så, att eftersom man inte kan garanteras att vara först ut i varje reklamblock kommer man framstå som en bortkommen stumgök om man väljer en mer modest upplevd ljudnivå och hamnar någonstans i mitten av reklamblocket när konsumenterna redan har justerat ner volymen eller gått ut och diskat för att den inledande spoten var så groteskt högröstad. Då hör de bara gaphalsarna, inte de sofistikerade och berömvärda.

Kompression är till för att det skall låta bra. Aldrig i helvete bara för att det skall låta högst!

Tvätta mig!

Omvänd graffiti kallas det när man istället skulpterar fram ett motiv ur en omålad yta. Det är ju en klassisk gammal putslustighet [sic] att fingra fram ett meddelande i smutsen på en bil om att den önskar få en tvätt snarast, men nu har det hela på allvar slagit igenom som kommersiell mediekanal i riket (nåja). I Malmö upprördes gatukontoret när bl.a. byrån Crowd hade tvättat fram ett reklambudskap på första strecket av ett övergångsställe med hjälp av varmt såpavatten och en högtryckstvätt. Ett riktigt precisionsarbete av bilden att döma. Gatukontoret behandlade det dock som värsta sortens klotter och försökte med mindre framgång skrubba bort budskapet, vilket resulterade i en tråkig och utsmetad historia till övergångsställe istället. Nåja, tills imorgon har de nog lyckats få bort budskapet helt. Kanske är gatukontorets chef bara orolig för att gatusoparna skall få idéer om hur de drygar ut lönen? Jag uppskattar ändå att han reagerar på något sätt och inte bara rycker på axlarna, för diskussionen om vad som är offentligt rum och var det passar med kommersiella budskap är alltid intressant.

Personligen har jag länge trott på att vi förr eller senare får ta farväl av delar av himlen i storstäderna som fri från reklam. T.ex. ser jag inget hinder, mer än möjligen flygsäkerhetsmässiga, till varför inte stora sportarenor skulle få lov att projicera reklam på luftutrymmet just ovanför sin anläggning vid stora evenemang.

Mediajackpot för lite tvål o varmvatten alltså, inte illa.

Decorum Commercium

Den bespottade, strömlinjeformade reklamestetiken. Ståuppkomiker trålar in skratt efter skratt när de hugger på att tillverkarna av hygienbindor använder sig av blå färg för att exemplifiera menstruationsblod. Haha hur dumt och naturvidrigt får det bli? Blå haha. Men de lättköpta skratten är mer ett bevis på att komikern lyckas få med sig publiken än att det skulle vara fel på metoden att försköna verkligheten. Inget förstör de kommunikativa banden så som att trampa på en osynlig uppförandekod om hur man uttrycker sig eller målar upp ett fenomen.

Jag undrar om inte den i övrigt så fantastiska ICA-reklamen om affärsinnehavaren Stig och hans anställda nu i veckan trampade i det proverbiala klaveret när de förklarar för en äldre dam att hon inte behöver nöja sig med att äta kattmat, när hon frågar efter just effing kattmat. När SJ lade sina pengar i händerna hos slynglarna på King och de hade den dåliga kollen att välja låten I Don’t Like Mondays som handlar om ett vansinnesdåd, med Bob Geldofs gamla band Boomtown Rats som bakgrund till sina billiga vardagsresor var gränsen definitivt överskriden för de som kände till låtens ursprung. Att 3 skämtar om en rånsituation på en bank kanske verkar harmlöst för de flesta, men de som varit med om ett väpnat rån har nog lite svårare att dra på smilbanden, inte sant 3?

I ICAs fall skall det framstå som solklart att det är en dam som är van att öppna lädret i Östermalmshallen, men i dessa tider när klyftorna ökar undrar jag hur man kunde tycka att det var en bra idé att skämta på fattigpensionärernas bekostnad. Ha ha pensionärer som äter kattmat är ju bara en myt…eller är det det? och i så fall…är det ändå comme il faut att skämta om det i ett så pass känt företags namn? För det är så att reklam alltid synas mer i sömmarna när det gäller vad som är passande och vad som är roligt.

Att roastingvarianten av ståupphumor bara är en del i en våg av mer grov humor har fler uppmärksammat. En skicklig komiker som gillar skämt under bältet eller om tabubelagda ämnen gör omedvetet en uppskattning av sin publik och vad den klarar av att höra utan att bli stötta. Känner vi oss övertygade att en person har en varm och snäll personlighet innerst inne kommer denne undan med långt grövre skämt än någon vi uppfattar som arrogant eller retar oss på i någon form och det gäller även komiker som lockar till sig beundrare som gillar hårda och plumpa skämt, poängen är ändå att de diggar han eller hennes persona.