Manitoba ett mjöl som andra?

Finax verkar kunna lyckas registrera varumärket Manitoba Cream. Patent och registreringsverket nekade först ansökan med hänsyn till att det är en kanadensisk provins och att Finax mjöl alls inte kommer från Kanada. Eftersom svenska konsumenters geografikunskaper inte räcker till för att få dem att tänka på Kanada i tillräckligt stor omfattning menar man nu från myndighetens sida att Finax bör få registrera märket. Som hobbybagare vet jag däremot att Manitoba är en generell beteckning på ett starkare, ofta glutenförstärkt mjöl som säljs av många olika tillverkare i flera länder, t.ex. Italien. Att detta är något som konkurrenterna kommer låta tillåta registreras är jag tveksam till. De har förmodligen fog för sina argument att inte låta en tillverkare lägga beslag på begreppet i Sverige. För Finax del är det en tveksam investering. Rätt vad det är så ser parallellimporten till att det dyker upp andra tillverkares Manitoba-mjöl på hyllorna och då kan det bli svårt för Finax att hävda att det är just deras mjölpåse man tänker på när man hör namnet vid en marknadsundersökning.

Ölkriget

I dokumentären ”Beer Wars” från 2009 kombineras mitt stora intresse för mat och dryck i allmänhet och öl i synnerhet med en intressant inblick i hur de amerikanska bryggerijättarna utarmade och likriktade det ölutbudet i USA. En mening som  fastnade i huvudet var:

”85% av allt öl här i landet är faktiskt ljus lager. Vilket Budweiser och Bud Light är de bästa exemplen på. Såna märken måste hela tiden uttryckas till konsumenten.”

Bob Lachky vice president på Anheuser-Busch.

Sen följer en radda med påkostade reklaminslag från deras kampanjer. Det är slående att han själv erkänner att de degraderat och suddat ut sin produkt så till den milda grad att endast massiva marknadsföringskampanjer kan hålla försäljningen uppe. Jag är helt för kreativitet, men det måste finnas en lika stor kreativitet på produktsidan för att kunna få reklamen att fungera bra i andra änden.

Filmen och historien talar sitt tydliga språk: USA:s mikrobryggerivåg är fortfarande på stark frammarsch och det enda sättet de stora jättarna kan rädda sitt skinn är att diversifiera utbudet och höja kvaliteten. Det ser man också att de gör i form av ”brand-killers” skapta för att stjäla segmentet som uppstickare funnit. Tyvärr är deras nästa steg efter ett sådant lyckat övertagande att lägga ner produkten så länge den inte säljer extremt bra, men skillnaderna i volym är enorma. Det rinner ut mer öl på golvet hos jättarnas flaskfyllningsanläggningar än vad som bryggs totalt hos flera av de större mikrobryggerierna!

Avskräckande trist med mera…

Coop har en jäkligt konstig reklam nu om att samla bonuspoäng. En stressad pappa ränner runt och sliter åt sig frysta ärtor gång på gång och även om han möter blicken hos ett par söta tjejer så är intrycket av hela reklamfilmen att  man påminns hur själadödande trist det är att handla mat ibland. Sen drämmer de poängsamlandet som en bra grej i huvudet på tittaren. Ska man ge tittare obehag måste man erbjuda en lösning för att slippa obehaget i sin produkt.

Som reklam för en hemkörd matkasse hade filmen fungerat bättre.

Make a sound in the east, then strike in the west

Det är ett av råden i Andrew Berwicks långa manifest som spridits som en löpeld efter det hemska dådet i Norge 22 april 2011. Det bär mig emot att säga det men sällan har så många människor så fort satt sig in i en mans invecklade politiska budskap. Gärningsmannen har vänt uppochner på allt vi kunde föreställa oss och nu har han vår samlade uppmärksamhet. Uppmärksamhet är naturligtvis en grundförutsättning för att nå ut med sitt budskap, men sättet han skapade uppmärksamhet på är så förkastligt, omoraliskt och obegripligt att han förstört alla möjligheter till sympati från alla utom de med liknande emotionella störningar.

Man kan fascineras och imponeras av dedikationen bakom den iscensatta planen att  skapa kaos i Oslo för att i skydd av rädslan kunna slå till obarmhärtigt hårt någon annanstans. Breiviks personlighet kommer att bli det mest studerade och diskuterade psykologiska och mänskliga mysterium under lång tid framöver.

I manifestet 2083 – A European Declaration of Independence framstår hans sofistikerade och komplicerade person i skarp kontrast mot dådet. Han uttrycker sig språkligt mycket korrekt och utförligt. De stycken där han inte klippt in andra texter för att exemplifiera visar han prov på insatthet, debattkunnighet och förmåga att se nyanser i materialet han går igenom. Han hade med säkerhet blivit en duktig journalist i en annan värld. Nu intresserar detta honom föga. En del av manifestet är mer som en praktisk manual till de som vill följa i hans fotspår och bli en Justiciar Knight.

Det ideologiska budskapet är ändå alltför komplicerat för många att greppa. Det handlar inte om rasism. I ett stycke kritiserar han rapmusikens socialt tillbakahållande effekt på den svarta befolkningen i USA och jämför med de starka kampsånger och energiska musik som kännetecknade den svarta rörelsen under 1950-60 talet. Det handlar inte om sionism eller nazism. Dessa extrema ideologier är ett lika stort hot mot europeisk frihet som det största hotet: Islam och multikulturaliseringen. Europas politiker och företagsledare säljer ut sina länder och sitt folk i utbyte mot röster från de invandrade muslimerna. Demokrati och politiskt rävspel hand i hand utan hänsyn till massarbetslöshet, bidragsfuskande, kriminalitet och motsättningar. Oavsett vad man tycker om rapmusik, sharialagar eller kriminalitet kan man aldrig tro att det går att förändra samhället med den här sortens vansinnesdåd.

Kunglig tystnad är kunglig

Media är på alla spår som har med kungen att göra nuförtiden. Minsta antydan till koppling smälls upp på storlöp. Jag tror det behövs en så omtumlande skandal utan dess like för att kunna sänka hovet som varumärke oavsett hur många republikaner som önskar annorlunda. Se på det brittiska hovet, översållat med skandaler och hårt åtgånget av tabloidpressen, men ändå lika populära. Ronge har helt rätt. Om man inte har en skyldighet att besvara svävande insinuationer som inte ens lever upp till epitetet anklagelse skall man inte sänka sig till att bemöta kritik. Det gäller alla oavsett ställning och speciellt de med framstående ställning. Man framstår som nervös och kolerisk om man ständigt kallar till presskonferenser för att dementera skvaller. När en ärkebiskop kom på besök för första gången till USA frågade de fräcka kvällstidningsjournalisterna om han tänkte besöka någon nattklubb i USA. Ärkebiskopen ansåg att det bästa var att svara med en motfråga: – Jaså finns det nattklubbar här? Alla skrattade och han trodde han hade undvikit faran fram till han såg nästa morgons löpsedlar:

Ärkebiskopens första fråga: – Finns det nattklubbar här?

Sverige vs Danmark

Danmark har ju länge varit känt för att ha varit lite mer tillbakalutade, inte så skitnödiga och nervöst politiskt korrekta som Sverige. De röker, mer o dricker, kanske inte mer, men oftare och i fler situationer än vad som är OK i Sverige. Att de också har en friare syn på sexualitet än svenskarna är något som de flesta svenskar på besök i vårt södra grannland säkert håller med om även om Anita Ekberg lyckats förvilla generationer att det är vi som står för snusket i Skandinavien. Danska telecombolaget TDC har lanserat sina motsvarigheter till ICA-familjen eller comhems Judit & Judit: De medelålders naturisterna Claus og Britta samt deras nyinflyttade granne sjömannen.

De är faktiskt genomroliga i sina nakenlatexdräkter som är tillräckligt verklighetstrogna för att stimulera till pinsamma skratt samtidigt som de är betryggande gummiaktiga så vi inte behöver skämmas på riktigt. Buskis? Jo tack. För att öka det komiska spelar en kvinna mannen och tvärtom. Det är ett aning mer  naket sammanhang än jag tror svenska företag hade velat presentera sina produkter i. Detta passar inte till fredagsmyset i Småland på samma sätt som ICA-Stigs egocentriska tokigheter.

The thin wall

Att musiktjänsten Spotify nu bestämt sig för att begränsa tillgången för dem med gratiskonton återuppväcker en del tankar jag haft om Spotify och dess reklam sen tidigare. Skillnaden mellan en reklamradiokanal och Spotify är att reklamradiokanalen är mån om att dess reklam skall vara så lyssningsbar och kul som möjligt. De lyssnare som stänger av eller vrider ner volymen för att de inte står ut med reklamen försvinner ofta för resten av dagen. För Spotifys del blir reklamen ett tvåeggat svärd. Om reklamen är olidligt usel blir det samtidigt ett incitament för att köpa ett betalkonto istället. Om reklamen är kul och lyssningsbar når man iofs konsumenterna, men man minskar samtidigt behovet av att få dem att punga ut med lite extra för att slippa avbrottet. För egen del tyckte jag att Day-Pass var helt perfekt att skaffa några gånger i månaden när man ville ha helgmusik och inte ville fresta på sina gästers tålamod med reklamavbrotten, men numer är dessa historia.

Gratis är inte bara gott, det är så otroligt gott. Min far meddelade direkt efter uttalandet att nu måste han verkligen lära sig hur man spelar in från Spotify för snart var det bara 10 timmar i månaden som gällde. Så inte ens för de som är tekniska late-movers i likhet med honom blir den första reaktionen att nu blir det till att öppna plånboken. De mer rörliga söker snabbt andra alternativ. Vad som förvånar mig i övrigt är hur enkelt och knapert gränssnittet fortfarande är trots den massiva populariteten. T. ex. går det inte enkelt att radera dubbletter ur en spellista man skapat, försäljningslänkarna till låtar fungerar inte, identiska bandnamn dyker upp bredvid varandra fast de kan tillhöra helt olika genres m.m.

De hade en bra sak på gång här Spotifygänget, men frågan är var gränsen går för användarnas lojalitet. I dessa tider av gratisalternativ är kundlojalitet mest något de gamla stötarna berättar om för varandra kring lägerelden. Det blir också intressant att se om den gamla devisen ”All PR är bra PR” håller när media stort slår upp även försämrade användarvillkor.

Aj aj Agria

Det är verkligen kapitalförstöring att ha en dyr TV-kampanj rullandes när Plus knackar på dörren och drar ner byxorna på allt vad varumärkesbyggande heter på några minuter. Nu tänker jag inte hänga ut enskilda personer så jag låter det falla en kollektiv skuld över Agria som lät just den taleskvinnan stå och svamla om att försäkringsvillkor är en sak och omsorg om sitt djur är en annan fast kunden hade veterinärintyg på att avlivning var det enda rätta och hon dessutom talat två gånger med Agrias personal som gav henne lugnande besked. Man kan tycka vad man vill om journalister som med en kamera upp i ansiktet får fram företagens allra välvilligaste ursäkter och omvärderingar av tidigare fattade beslut, men ur PR-synpunkt finns det bara en sak att göra om man vill ha några kunder kvar när inslaget är över. Och det är inte att benhårt hålla fast vid snårigt skrivna villkor när all rimlighet talar för motsatsen. Nu har jag inget husdjur, men man ställer sig ju frågan vad dessa husdjursägare betalar för varje månad om Agria skall dra fram trumfkort ur försäkringsvillkorshögen för att slippa pyttsa in ett enda öre.

Ingen pärla direkt

Fler vill lära sig öppna ostron skriver G-P. Undrar varför, för jag låg sjuk i tre dagars feber efter att ha prövat denna råa delikatess på Passion för Mat-mässan förra lördagen. Usch för livsmedel man äter med hälsan som insats.

Gaga makes a doo-doo?

Efter att en glassbutik i London börjat tillverka och sälja kulglass av bröstmjölk under namnet ”Baby Gaga” har nån sorts amerikansk artist med hybris reagerat över det oerhört fräcka intrånget och hotar stämma för varumärkesintrång. Förutom att glassen redan förbjudits att tillverkas av andra skäl verkar det vara en skitsak. Allt beror på hur produkten presenteras och om Ladyn eller hennes bolag äger rättigheterna till glass och andra frysta livsmedel. Som det är presenterat på bilden här verkar det inte dra tankarna till hennes logo direkt. Ett ljud som låter som många små barns första ljud kan inte ha någon större särskiljningsförmåga generellt sett. Det är snarare den eventuella hälsorisken och ovanliga tillverkningsmetoden som oroar världsstjärnan och hennes bolag. Att bli sammanknippad med något som inte godkänts ur hälsosynpunkt är naturligtvis till förfång för varumärket, men frågan är hur långt hennes namn sträcker sig ner i glassdisken?