Konsult i ett vattenglas

Det kan inte vara lätt att vara språkkonsult så på ett sätt är det bara att gratulera till en PR-insats. Jag vill inte kalla det en kupp, för jag tror inte man hade planerat händelseförloppet i förväg utan bara gjorde det mest PR-mässiga av en situation. 

Ett språkkonsultföretag har alltså JO-anmält PRV för brott mot språklagen då de anser att det föreläggande de fått efter sin ansökan inte går att begripa och sedan skickat ut ett pressmeddelande. JO-anmälningar med ett uns av substans är hett villebråd för dagspress och indignationsmedia.

För att vara språkkonsulter kan man tycka att de gör bort sig en aning när de säger sig inte begripa innebörden av föreläggandet, men det är väl det konsulter lever på? Att hjälpa andra inom områden de behärskar bättre. Så språkkonsulterna kanske skulle funderat på att anlita en varumärkeskonsult?

När det gäller patent är det självklart för de flesta att använda sig av ett patentombud, men när det gäller varumärken verkar många anse att det inte kräver samma genomlysning av någon anledning. 

PRV beskylls också för att lämna svar av mallkaraktär. Varför skulle man inte använda sig av en mall för att rationalisera ett administrativt arbete? Att lagtext återges i svaret utan att förklaras beror på att förklaringen kan se ut på så många olika sätt och skulle verkligen röra till budskapets klarhet. PS det är här man rådfrågar en jurist.

Språkkonsulten förstår inte vad de förväntas göra. Här kommer en snabbversion:

Ni kan inte få ensamrätt till namnet grammatikdagen. Om ni inte ändrar ansökan till något annat (som då kommer att prövas i sin tur) kommer det att bli avslag. Ni kan också skicka in bevis för att ni gjort så framgångsrik marknadsföring av namnet att allmänheten förknippar det med er firma. Vem vet, kanske det där pressmeddelandet gjorde susen?

 

Hur lyckas man?

Det kan vara svårt att manövrera rätt i sociala medier för företag, men när man som italienska Ferrero S.p.A  har turen att bli fullkomligt älskad och när en kund t.o.m. skapar en dag till sin största produkts ära – Nutella och sedan svarar med ett cease and desist till kvinnan som skapat sidan och registrerat domänen av uppenbart icke-kommersiella skäl tar man sig för pannan hur dum i huvudet man får vara.

Kanske är det en fråga om dålig inre kommunikation inom företaget, men att tacka någon som gör så mycket gratisreklam för sin produkt med en stämningsansökan tar nog priset för hur man bör agera som branding-ansvarig.

Läs mer på http://consumerist.com/2013/05/20/one-womans-quest-to-celebrate-nutella-earns-her-a-decidedly-untasty-cease-and-desist-letter/

Länk

Personligt är riskabelt

Personligt är riskabelt

Coca-Cola lanserade i förra veckan sin kampanj där de vanligaste egennamnet i olika länder trycks på flaskan.  I butiken hittar man Emma, Markus, Filip, Johan o.s.v. Det skapar en stor attraktionskraft för de som innehar namnen eller har vänner med samma namn, men samtidigt får man förmoda att det verkar åt motsatt håll för de som inte finner sitt namn i läskkylen. Särskilt ungdomar och personer med svajig självkänsla drar öronen åt sig. Hur troligt är det att en gymnasiekille skulle dricka en flaska ”Charlotta”-cola framför sina polare utan att drabbas av svettbrytningar och bortförklaringar?

Kritik har riktats mot Coca-Cola för att de hoppat över namnet Mohammed. I Malmö är detta det vanligaste namnet. Ta in det faktumet en sekund. 

Nu finns det inget stingsligare än människor som tillhör den religion där många bär just M-namnet och därför valde man att inte ta med det p.g.a. att varumärket förknippas så starkt med USA. Förmodligen upprör man lika många som man tillfredsställer med den här lösningen. Naturligtvis är de mest högljudda kritikerna personer helt utan anknytning till islam, men är måna om att framstå som vidsynta. Underskatta aldrig den energi som vissa kan lägga på att skuldbelägga andra.

Kampanjen väcker uppmärksamhet, men är den bra? Vill jag ha en läsk vill jag inte stå och leta efter den med mitt namn på. Det känns lite som att dricka ur någon annans namnmärkta kaffekopp på jobbet. Försäljningsmässigt tror jag uppgången hos spontanköpande personer som glatt finner sitt namn knappt når upp till en generell nedgång av de bortstötande faktorer som nämnts varför jag tror att man främst sätter upp den här kampanjen på uppmärksamhetskontot som ska se till att varumärket aldrig faller ur medvetandet särskilt länge.

Trovärdig länk?

Tyska musikaffären Thomann har skapat en egen URL för sitt kundlogin: http://www.mythomann.de 

Som de flesta sjukdomsrelaterade ord med latinsk ordstam så heter de ungefär likadant över hela Europa. På tyska ”mythomanen”, på engelska ”mythomaniac”, men extra kul blir det kanske på svenska där det direkt påminner om ordet för patologisk lögnaktighet.

I sanningens namn skall sägas att det bara är en under-URL och att man blir vidarestyrd till huvudsidan när man skriver in adressen manuellt, men det poängterar vikten av att känna till hur ord och skiljetecken kan spela läsaren ett spratt.

Social till döddagar

Det har lekts med tanken att man skall kunna deponera sina inloggningsuppgifter hos en firma som sedan efter man avlidit utför det man förutbestämt att de skall göra. Posta färdigskrivna inlägg där man gratulerar sina nära och kära på deras bemärkelsedagar e.t.c. kan man göra via Dead Social.

Företaget LivesOn tar det ett steg längre och erbjuder en tjänst där de syntetiserar meddelanden på Twitter baserat på vad man skrivit tidigare.

Jag tror det är lite tidigt för en stormande succé för liknande företag, men det är kul att det inte längre bara är spekulationer utan faktiskt genomförts. Fast nog måste väl de konstgjorda meddelandena vara ganska lama och vaga i jämförelse med vad en påhittig person postat under åren eller blir det mest lolcats.

För att man deltar i ”Earth Hour” är ju redan givet…

Det ska vara ett land på S i år!

Nu är det bevisat: Länder som börjar på S är mer innovativa! Så skulle man kunna travestera när man kikar på WIPO’s årliga innovationsindex för 2012.

Det är med stolthet man finner Sverige på en andraplats över världens mest innovativa länder följt av Singapore. På förstaplats hittar vi Schweiz. Vill man spinna vidare på S-tråden finner man även Swaziland i toppen över de snabbast ökande innovationsländerna.

Det land som har bäst ratio mellan innovation och produkt är dock Kina, men vilken potential Sverige har att verkligen bli den innovationsnation som man så länge talat om att bli!

Läs mer på http://www.wipo.int/wipGo_magazine/en/2012/04/article_0009.html

 

Har begreppet flashmob – degenererat?

Flashmobs började bli populärt för några år sedan och är nu en ganska vanlig lösning för att verka kreativ och gränslös. En flashmob kan sägas vara när en grupp människor kommit överrens om att träffas på ett bestämt, publikt ställe vid ett bestämt klockslag och utföra någon form av utagerande som väcker förtjusning eller förvåning hos den betraktande allmänheten. Faktum är att en riktig flashmob kan vara just kreativ och förvånande, men fenomenet har förvanskats och vattnats ut till att mer betyda ett publikt event menar jag.

När jag först stötte på företeelsen och gick med i en nätgrupp på runt 100 personer som utförde flashmobs stämde  gruppens regler och min uppfattning om vad som var en korrekt flashmob överens:

  • Ingen information till utomstående ges ut innan flashen.
  • Inga övertydliga budskap. Flashen skall vara öppen för tolkning och helst en tvekan om det som hände verkligen hände.
  • Efter flashen försvinner deltagarna åt varsitt håll utan att med applåder eller skratt bekräfta att det var en strukturerad grupp som utfört handlingen.

Samtliga dessa gyllene regler har fått ge vika i takt med att fenomenet vunnit popularitet som marknadsföringsändamål. Man läser regelmässigt om rapporteringar att en flashmob kommer att ges på olika platser, eller en notis om att en flashmob genomförts någonstans. Störst ståhej var det nog inför det dansevent i Haga i Göteborg som skulle filmas till de små filminslag som visas när olika länders bidrag till ESC-finalen presenteras förr-förra året. Man sökte öppet folk i olika sociala medier och filmade med fasta kameror om och om igen. Ingenting gjordes för att skänka en upplevelse till de förbipasserande.
Jag har ingenting emot event med politiska budskap, men det mystiska med flashmobs försvinner om man får ett budskap uppkört i ansiktet direkt efteråt. Känslan hos åskådarna blir snarare att deras uppmärksamhet kidnappats under falska förespeglingar.

Att deltagare i en flash själva applåderar sin insats, skrattar och genast börjar diskutera hur lyckat eventet var med andra deltagare är helt obegripligt. Har man inte större självdisciplin än så ska man inte vara med på flashmobs, men felet kanske ligger hos arrangören som inte förstår hur viktigt den tysta och obemärkta avslutningen är för effekten i allmänhetens ögon.

En gemensam svaghet mellan de tidigare och nuvarande flashar jag ser är att blandningen på människor inte är tillräckligt stor för att det hela skall bli fullständigt trovärdigt som något oplanerat. Det är till stor del människor mellan 20 och 30 med, ska vi säga, akademisk stil som utgör deltagarna. Om allt från mellanstadieelever till pensionärer skulle vara med skulle förvirringen bli total hos de som helt plötsligt ser folk av alla de slag t.ex. köa baklänges till en uttagsautomat.